Förra lördagen, natten till söndagen, vaknade jag kring 3-tiden av världens åskoväder. Jag hann aldrig ens räkna till ett mellan blixt och dunder, och det sprutade faktiskt gnistror ur kontakuttagen! Eftersom jag är sjukt åskrädd så väckte jag upp Erik, och han sprang runt och dubbelkollade att allt var urdraget, och efter en stund somnade han utan större problem.
Jag däremot, fick sammandragningar så det stod härliga till. Tänkte inte mer på det eftersom jag har haft det sen V.29 på nätterna, och på senare tid även på kvällarna och dagarna (därav sjukskriven). Försökte slappna av och efter ca. 1½ timme somnade även jag om. Vaknade vid 7 och tog mig inte upp ur sängen. Hade så förbaskat med förvärkar. Tvingade upp mig till sist och åt frukost, även om jag knappt kunde sitta upp. Till slut bestämde jag mig för att klocka dom, kände på mig att det inte riktigt var som det skulle. Jag hade som sagt haft förvärkar och sammandragningar rätt ordentligt i några veckor innan, men aldrig några regelbundna.
Det visade sig att dom höll i sig i ca.1 minut och det var 2 minuter mellan. Tog en lååång dusch för att det skulle avta, förvärkar brukar ju göra det om man badar eller duschar. Det kändes dock inte bättre när jag kom ut ur duschen, jag la mig en stund och bestämde sen för att klocka igen. Fortfarande 1 minuts värkar med 2 minuter mellan. Ringde till Lycksele och rådfrågade lite, och blev beordrad att åka raka vägen in.

Jaha?! Vi hade ju såklart inte packat någon BB-väska, eller grejer till Lukas, eller på något sätt överhuvudtaget förberett oss på att åka på BB redan. Erik sprang omkring och packade ihop en väska till Lukas, jag packade ihop en väska till mig/oss, och sen kastade vi in oss i bilden, kastade av Lukas hos sin farmor och farfar och åkte mot Lycksele. Bilresan kändes som att den tog 20 minuter, jag fick andas igenom varje värk och var blöt av svett när vi kom fram. Envisades ändå med att gå in vanliga vägen och ta hissen upp, fick stanna upp två gånger på vägen in för värkarna. När vi kom dit så blandades vi ihop med ett annat par, så de bad oss att vänta.
Mest chockad kanske satte vi oss i dagrummet och försökte andas igenom värkarna utan att skrämma slag på de andra som satt där inne. Den makalösa personalen på Lycksele BB kom i alla fall på ganska fort att de hade förväxlat oss, och vi fick snabbt ordning på misstaget och den vården vi behövde. Då var jag öppen 1 cm och värkar höll fortfarande i sig som tidigare, 1 minut med 2 minuter mellan. Fick dropp för att stanna upp det på en gång och det funkade alldeles utmärkt, det tog inte allt för lång tid innan värkarna började avta.

Efter det fick jag ligga med dropp i 18 timmar vilket är bland det värsta jag någonsin varit med om, ett tag var min puls uppe i 145 och jag känner fortfarande av det i kroppen, nästan en vecka senare. Jag fick inte röra på mig annat än när jag skulle på toa. På måndag kväll fick jag gå in i dagrummet och äta lite, och på tisdag fick jag röra på mig lite mer, för att se så det inte skulle ta igång igen. Det verkade i alla fall lugnt och jag fick åka hem igen.
De två längsta dygnen i mitt liv!

Nu har det som sagt snart gått en vecka och bebisen är fortfarande kvar i magen, tack och lov. Jag hoppas den håller sig inne några veckor till.
Jag var inte beredd på att måsta lämna Lukas och åka iväg, så det var riktigt jobbigt. Både psykiskt och fysiskt, eftersom droppet verkligen tog all min energi också. Nu orkar jag knappt greja på i 5 minuter med något stillasittande utan att jag måste lägga mig och vila.

Så, en uppdatering om vad som hänt på sistone och att jag lever. Däremot kan jag inte sitta vid datorn, det är en ren pina. Så det blir lite uppdateringar nu skulle jag tro. Inte ens en bild tänker jag bjuda på.
Nu är vi i alla fall redo ifall det bär iväg igen. Våran väska är packad, Lukas väska är packad, bilbarnstol är inhandlad och spjälsängen är hämtad.
Dock är det ingenting som säger att jag kommer få för tidigt bara för att det tog igång nu. Eftersom dom lyckades stoppa det så kan jag lika gärna gå tiden ut, eller till och med gå över. Men det var väl inte så vanligt, utan varje dag som nu går och bebisen är kvar i magen är ett plus. Det är väl sällan det går att stoppa helt när det väl tagit igång. Jag riskerar ingenting utan är så stillsam som möjligt och håller tummarna för ett oktoberbarn!