Vi hade en fantastisk start på dagen, Lukas och Sally låg och mös bredvid mig i lillebrors säng.



Vi hade en lugn och fin morgon innan vi lämnade av Lukas på dagis för att åka till Lycksele och göra viktuppskattning. Himla synd att man inte får ha med sig barn dit, jag tror verkligen han hade gillat det.
Hur som, så väger bebisen 2770g i dags läget, och de beräknade att den kommer att väga mellan 3300-3400g om jag går tiden ut. Så det blir inget planerat snitt, vilket känns skönt nu när vi har fått se att den inte är allt för stor. Förhoppningsvis behöver jag inte gå över tiden.
Vi fick med oss en jätte fin ultraljudsbild på ansiktet i profil, tycker bebisen är så himla lik Lukas eftersom Lukas alltid låg och sög in underläppen på samma sätt när han var nyfödd.



Här är Lukas när han var nästan nyfödd, sådär sög han in underläppen mest hela tiden.



Det var så himla häftigt att få se bebisen nu, man såg allt så tydligt och helt plötsligt slog det mig att det inte bara är en bebis i magen, det är våran bebis. Det blev mer än människa, och nu när jag har fått se knytet så kan jag nog palla 3 veckor till om den vill stanna så länge. :)

Det ska bli så roligt att se om den här bebisen är lik Lukas.
Våran fina lilla prins som blivit så himla stor.





Erik har ledigvecka i veckan, men är allt annat än ledig. Svärfar är och hjälper till hela veckan, de ska försöka få klart grunden nere i huset nu är tanken. Mycket jobb och slit, Erik är uppe 6 på morgonen och inte hemma förän kvällen, förutom lunch och middagsraster.



Nu står ungefär halva huset i luften på domkrafter, de har tagit bort alla stenarna som låg där och nu ska de börja med grunden där, halva huset åt gången. Rätt så häftigt faktiskt!

Jag vet inte om min tröstshopping börjar spåra ur..
Men nog mår man lite bättre allt! :) Nu har jag lite mer nytt att använda när jag blir smal igen. :)
Då begränsade jag mig ändå väääldigt mycket den här gången.. hade kunnat klicka hem så mycket mer.
Men vi ska ju till Umeå snart också. :)


Dock rådfrågade jag faktiskt Erik innan och han tyckte inte att jag skulle lägga av med min tröstshopping riktigt än. Så då så!

Jag och Lukas har haft en fantastisk eftermiddag, vi han gå ungefär 500meter nedanför våran andra hus, så hittade han en liten bäck och det har vi lekt i nästan en timme. Jag bara satt där i skogen och njöt hösten och att få vara där med honom. Han är en sån fantastisk människa. Sen inom loppet av två minuter så råkade jag hinna lova honom att vi skulle till farmor och farfar och äta ikväll, för att sedan höra från Erik att det inte blev nån middag hos farmor och farfar. Tala om en förkrossad kille. Så nu har jag mutat honom med lite banan och fina ord, och snart ska vi börja med maten här hemma istället. Det blir älgskav med hemmagjord pommes!
Lukas har dessutom spelat in en film på telefon där han säger "Jag saknar dig,farmor!" som han vill att vi ska skicka. De senaste 15 minuterna har han gråtit och sagt: "Jag vill vara med farmor och farfar! Jag vill sova i farmors säng! Farmor!!! Kom och hämta mig farmor!" Trollunge. Vem skulle inte vilja vara hans farmor och farfar?! ;) Nu har det dock gått över och han har avslutat det hela med att säga:
"Jag ska prata med pappa sen istället, pappa kan skjutsa mig till farmor och farfar.. "

Återigen var det dags för BB, i torsdags. Som vanligt en härlig resa (känn ironin).
Jag trodde att vattnet hade gått, men det visade sig att det bara gått hål på hinnan på ovansidan av magen, så det "läckte" ut fostervatten, dock har det inte kommit något mera och det fanns gott om fostervatten kvar så det var bara att åka hem igen och invänta att något mer händer, antingen riktig vattenavgång eller mer värkar. Vilket kan ta allt i från 3 dagar till 3 veckor. Yeeey.

Det går verkligen inte att beskriva hur frustrerande det här är. Jag är så less på att vara trött och ha ont, eftersom jag har haft så mycket sammandragningar så har jag knappt kunnat sova på flera veckor och sammandragningar har jag ju mest hela tiden, därför ont. Dessutom har jag ju världens finaste lilla prins hemma, och jag får så otroligt dåligt samvete då jag inte kan vara så som jag brukar vara med honom. Tur att han är duktigast i världen.

Nu fick jag i alla fall fritt fram från läkaren att röra på mig och greja på som jag vill. Det är ett plus i alla fall, även om jag inte orkar kanske lika mycket så kan jag göra lite mer än vad jag har fått göra de sista veckorna.
Jag är ju verkligen inte en sån person som klarar av att sitta still.

Så idag ska vi baka, så det står härliga till. Sen ska vi ta en härlig promenad. Och bara njuta, av hösten och livet och varandra. Jag och min lilla prins. Min kära make jobbar i helgen så i helgen är det bara jag och Lukas på dagarna. Som jag ska rå om honom!

Nu ser vi väl när det bär iväg nästa gång. Och hur det går. Någon som vill slå vad?
Jag kan slå vad om att trots det här kommer jag nu måsta gå tiden ut, och jag behöver väl knappast förklara hur kul det är att gå runt och veta att man är öppen och att det kan komma fostervatten när som helst..

Fast hur som helst måste vi till Lycksele igen på onsdag för viktuppskattningen.. kanske ska springa ett maraton innan vi åker dit så kanske det sätter igång när vi ändå är där, igen. :)

Eftersom jag gick 6 dagar över tiden med Lukas och han var ganska stor och förlossningen inte slutade så ljuvligt, så har vi ju som sagt att den här kotten gärna kan få komma lite tidigare så den kanske är lite mindre så förlossningen kanske går lite bättre. Det vi inte visste var att ordet lite inte hade så stor betydelse.

Vi har ju som sagt fått åka in en gång redan, och då var jag i V.33.
Igår kväll fick vi ringa in farmorn och Erik fick åka från jobbet för då var det dags igen. Kring kl.00 var vi inne på BB och försökte stoppa bebisen än en gång. Även denna gång kan jag meddela att det gick utan större problem!
Förra gången räckte det inte med en spruta, utan jag fick ligga med dropp i 18 timmar. Den här gången räckte det med en spruta, det avtog direkt, vi fick stanna över natten och idag kl.11 fick vi åka hem igen, båda två.
Även om det gick bra mycket bättre den här gången då, så är det fruktansvärt frustrerande att ha dessa förbenade värkar och sen bara stanna av allt. Dessutom blir jag helt utpumpad av Bricanylen.
Frustrerande och påfrestande är det, för både kropp och själ.

Nu parkerar jag mig i soffan i minst 3 veckor framöver, och håller tummarna att nästa gång vi åker in så är det för att föda, och inte stanna av.
Jag är rätt less på BB redan nu..

Tiden går framåt och lillebror är fortfarande kvar i magen. 1-2 veckor till så har vi nått målet, och då kan han faktiskt få komma när han vill. Fast mest troligt lär jag väl få gå över tiden ändå. :)

I veckan jobbar Erik eftermiddag och det är riktigt mysigt. Speciellt eftersom det regnar, och han kan inte göra något nere i huset utan hjälp, så han umgås med mig hela dagarna!

I måndags var vi ute och spanade efter älg. Eller fågel. Eller björn. Eller vad som helst. Vi såg såklart inte så mycket som en räv. Så vi drog en sväng upp till vindkraftverket mitt uppe på Latikberg. Mysigt, trots det dåliga vädret som gjorde att utsikten inte var så häftig som den kunde ha varit.
Man kände sig ganka liten bredvid vindkraftverket. Och blåsigt var det!





Annars har jag ju faktiskt fyllt år.
Jag och Lukas bakade.



Vi dukade fint, och lillebror kom hit med smörgåstårta!
Väldigt uppskattat!



På kvällarna när Lukas har lagt sig och jag är ensammen har jag roat mig med att sy.
Första projektet blev klart i går och det blev en grön overall i sweatshirttyg till Lukas.
Han fullkomligt älskar den och stenvägrar att ta av sig den!



På huvan syns det som tydligast att den är hemmasydd av en amatör. Jag har lite svårt att följa mönster, så jag gjorde en liten egen variation på den. Det skulle egentligen vara foder i overallen, men jag gjorde om den lite och sydde den utan foder. Därför fick jag göra en special lösning på huvan.
Men vad gör det,
pajken är 2 år, han bryr sig inte!





Det var mest för det svarta trädets skull som det fick bli svarta detaljer på den.
Svarta muddar, svarta knappar och det svarta lilla trädet.



Nu är jag redan sugen på att hoppa på nästa projekt, men det ska jag spara till nästa vecka, då Erik jobbar förmiddag och jag är ensam hela dagarna.

Förra lördagen, natten till söndagen, vaknade jag kring 3-tiden av världens åskoväder. Jag hann aldrig ens räkna till ett mellan blixt och dunder, och det sprutade faktiskt gnistror ur kontakuttagen! Eftersom jag är sjukt åskrädd så väckte jag upp Erik, och han sprang runt och dubbelkollade att allt var urdraget, och efter en stund somnade han utan större problem.
Jag däremot, fick sammandragningar så det stod härliga till. Tänkte inte mer på det eftersom jag har haft det sen V.29 på nätterna, och på senare tid även på kvällarna och dagarna (därav sjukskriven). Försökte slappna av och efter ca. 1½ timme somnade även jag om. Vaknade vid 7 och tog mig inte upp ur sängen. Hade så förbaskat med förvärkar. Tvingade upp mig till sist och åt frukost, även om jag knappt kunde sitta upp. Till slut bestämde jag mig för att klocka dom, kände på mig att det inte riktigt var som det skulle. Jag hade som sagt haft förvärkar och sammandragningar rätt ordentligt i några veckor innan, men aldrig några regelbundna.
Det visade sig att dom höll i sig i ca.1 minut och det var 2 minuter mellan. Tog en lååång dusch för att det skulle avta, förvärkar brukar ju göra det om man badar eller duschar. Det kändes dock inte bättre när jag kom ut ur duschen, jag la mig en stund och bestämde sen för att klocka igen. Fortfarande 1 minuts värkar med 2 minuter mellan. Ringde till Lycksele och rådfrågade lite, och blev beordrad att åka raka vägen in.

Jaha?! Vi hade ju såklart inte packat någon BB-väska, eller grejer till Lukas, eller på något sätt överhuvudtaget förberett oss på att åka på BB redan. Erik sprang omkring och packade ihop en väska till Lukas, jag packade ihop en väska till mig/oss, och sen kastade vi in oss i bilden, kastade av Lukas hos sin farmor och farfar och åkte mot Lycksele. Bilresan kändes som att den tog 20 minuter, jag fick andas igenom varje värk och var blöt av svett när vi kom fram. Envisades ändå med att gå in vanliga vägen och ta hissen upp, fick stanna upp två gånger på vägen in för värkarna. När vi kom dit så blandades vi ihop med ett annat par, så de bad oss att vänta.
Mest chockad kanske satte vi oss i dagrummet och försökte andas igenom värkarna utan att skrämma slag på de andra som satt där inne. Den makalösa personalen på Lycksele BB kom i alla fall på ganska fort att de hade förväxlat oss, och vi fick snabbt ordning på misstaget och den vården vi behövde. Då var jag öppen 1 cm och värkar höll fortfarande i sig som tidigare, 1 minut med 2 minuter mellan. Fick dropp för att stanna upp det på en gång och det funkade alldeles utmärkt, det tog inte allt för lång tid innan värkarna började avta.

Efter det fick jag ligga med dropp i 18 timmar vilket är bland det värsta jag någonsin varit med om, ett tag var min puls uppe i 145 och jag känner fortfarande av det i kroppen, nästan en vecka senare. Jag fick inte röra på mig annat än när jag skulle på toa. På måndag kväll fick jag gå in i dagrummet och äta lite, och på tisdag fick jag röra på mig lite mer, för att se så det inte skulle ta igång igen. Det verkade i alla fall lugnt och jag fick åka hem igen.
De två längsta dygnen i mitt liv!

Nu har det som sagt snart gått en vecka och bebisen är fortfarande kvar i magen, tack och lov. Jag hoppas den håller sig inne några veckor till.
Jag var inte beredd på att måsta lämna Lukas och åka iväg, så det var riktigt jobbigt. Både psykiskt och fysiskt, eftersom droppet verkligen tog all min energi också. Nu orkar jag knappt greja på i 5 minuter med något stillasittande utan att jag måste lägga mig och vila.

Så, en uppdatering om vad som hänt på sistone och att jag lever. Däremot kan jag inte sitta vid datorn, det är en ren pina. Så det blir lite uppdateringar nu skulle jag tro. Inte ens en bild tänker jag bjuda på.
Nu är vi i alla fall redo ifall det bär iväg igen. Våran väska är packad, Lukas väska är packad, bilbarnstol är inhandlad och spjälsängen är hämtad.
Dock är det ingenting som säger att jag kommer få för tidigt bara för att det tog igång nu. Eftersom dom lyckades stoppa det så kan jag lika gärna gå tiden ut, eller till och med gå över. Men det var väl inte så vanligt, utan varje dag som nu går och bebisen är kvar i magen är ett plus. Det är väl sällan det går att stoppa helt när det väl tagit igång. Jag riskerar ingenting utan är så stillsam som möjligt och håller tummarna för ett oktoberbarn!