Vem hade kunnat ana det på måndagkväll, vilket uppvaknade vi skulle få på tisdagmorgon!
Nu är faktiskt lillebror här! Hör och häpna, det var en bebis där inne! (jag som precis börjat tvivlat..;))
Jag vaknade 4.30 av en gigantisk värk, egentligen inget ovanligt med det så efter två ordentliga värkar till gick jag för att ta en dusch och se om det skulle lugna sig så jag skulle kunna somna om. Gick in i duschen och höll inte på att ta mig ut därifrån. Jag fick mellan värkarna ta mig ut ur duschen, torka mig, och sen kröp jag på golvet till sovrummet för att väcka upp Erik. Då hade klockan hunnit bli 5.30 och inte nog med att vattnet hade gått så hade jag dessutom fått krystvärkar.
Inom loppet av typ 2 sekunder hade Erik ringt BB, Christina och ambulans. Så fort Christina kom hit drog vi mot Lycksele, då var klockan ca.5.50. Jag gjorde mitt bästa för att kämpa emot krystvärkarna och inte krysta, och jag gjorde det bra!
Ambulansen mötte upp oss i Norrbäck, och eftersom ambulanspersonalen hörde att jag hade krystvärkar så skyndade de sig för att se hur långt bort grabben var. De såg då huvudet, så de fick bråttom till Lycksele, Erik hann knappt blinka så var ambulansen utom synhåll. För mig kändes det dock som att det tog hundra år att åka de där sista fem milen till Lycksele, men 6.50 var vi framme på BB. Då hade ambulanspersonalen ringt och förvarnat barnmorskan om hur bråttom det var, och han ringde dessutom akuten så de skulle trycka ner hissen.
Väl inne i förlossningssalen fick jag däremot panik, eftersom jag trodde att ambulansen hade kört jätte sakta så trodde jag att Erik bara skulle vara precis bakom. Men ambulansen hade tydligen kört jättefort och Erik hade kört någorlunda lugnt, så han kom fram 10-15 minuter efter oss. De längsta 10-15 minuterna i mitt liv kan jag nog säga, eftersom jag var dönervös för att Erik hade kört av vägen eller kört på en älg eller nått.
När han väl kom fram lättade stämningen, och jag kunde fokusera på att föda barn. Just i samma stund som jag var på väg att ge upp kom han ut, kl.7.20. En halvtimme efter att vi kom in på BB.
Nog fasen gjorde det ont, men jag tycker det var betydligt skönare att det gick fort ändå. Än att kämpa i flera timmar så man är helt slut på efteråt. Nu var jag pigg och fräsch efteråt och kunde njuta av ännu en fantastisk kille i vår fina familj! Det är såklart olika för alla, men jag hade ju hört att det är värst att föda barn när det går för fort. Och det kan jag då inte påstå att jag håller med om!

Varför ändra på ett vinnande koncept? Det är så här det ska vara, jag och mina grabbar!

Vår finaste lillebror Aron!




Mina grabbar! Tripp trapp trull i Strandbergare!



Och en väldigt stolt och glad storebror! Drängarna våra.



I torsdags kom vi hem och vi bara njuter av varje sekund. Lukas har blivit lite slamsig när det är folk här, hans sätt att få den uppmärksamhet han vill ha. :) Men han är verkligen väldigt glad och stolt och ska visa upp sin lillebror, och skäller nästan på mig att jag måste ge honom mat så fort han gnäller till. :)
Nog fick man känna på vad riktigt lycka var när vi fick Lukas, men det här är nästan hemskt.
Så löjligt lycklig man får vara. Jag både startar och avslutar dagen med att titta på mina fina killar och bara gråta.
Det finns inga ord som beskriver känslan. Jag känner mig hemma. Nu har vi våran familj komplett. Och jag ser fram mot allt vi kommer få uppleva och skapa tillsammans. Nu behöver vi bara satsa på vårat liv tillsammans, och jag vet att det kommer bli ett fantastiskt liv.