Idag blir lillskrutten en vecka! Tänka sig, redan en vecka gammal.
Och idag ska vi på BVC, första besöket. Ska bli så spännande att se om han har gått upp något,
är så nervös att han inte får i sig nog med mat. Han är världens snällaste bebis,
han sover såklart mest hela tiden och när han är vaken ligger han bara och spanar. Än så länge har han inte skrikit en gång. :) Han sover gärna flera timmar, så jag har måsta väcka upp honom när han ska äta.
Jag har så mycket mat till honom att han knappt hinner med och svälja, och sen kräks han upp rätt ordentligt efteråt. Nu börjar det dock ordna upp sig och det funkar bättre och bättre och han kräks mindre och mindre. Jag har väl inte lika sprängfyllt med mat nu heller. Men, hur som, det ska bli spännande att se om han går upp.
Vill ju inte att han ska tappa sin charmiga dubbelhaka ;)

Han stenvägrar tutten för det mesta, ibland lyckas vi lura dit den. Men oftast letar han hellre efter sin tumme, även om den kan vara rätt svår att hitta emellanåt. Men då kan man suga på hela handen också, eller ett annat finger funkar lika bra.

 



Storebror han precis farit på förskolan och var alldeles vild av lycka. Han älskar sin förskola, och det är ju alldeles toppen. Jag var orolig för att han skulle bli ledsen och hellre vilja vara hemma, (i så fall hade han ju såklart fått vara hemma i stället), men det är ju toppen om han kan vara de här femton timmarna på förskolan. Både för honom och för mig.



Nu ska jag ta och duscha, plutten ska få ett bad och vad ska vi sen göra? Ingenting!

Tack för alla fina kommentarer, sms och telefonsamtal. Är det nånting som ska uppmärksammas så är det dom små liven. Att få barn är verkligen det absolut bästa och häftigaste som finns.

Vem hade kunnat ana det på måndagkväll, vilket uppvaknade vi skulle få på tisdagmorgon!
Nu är faktiskt lillebror här! Hör och häpna, det var en bebis där inne! (jag som precis börjat tvivlat..;))
Jag vaknade 4.30 av en gigantisk värk, egentligen inget ovanligt med det så efter två ordentliga värkar till gick jag för att ta en dusch och se om det skulle lugna sig så jag skulle kunna somna om. Gick in i duschen och höll inte på att ta mig ut därifrån. Jag fick mellan värkarna ta mig ut ur duschen, torka mig, och sen kröp jag på golvet till sovrummet för att väcka upp Erik. Då hade klockan hunnit bli 5.30 och inte nog med att vattnet hade gått så hade jag dessutom fått krystvärkar.
Inom loppet av typ 2 sekunder hade Erik ringt BB, Christina och ambulans. Så fort Christina kom hit drog vi mot Lycksele, då var klockan ca.5.50. Jag gjorde mitt bästa för att kämpa emot krystvärkarna och inte krysta, och jag gjorde det bra!
Ambulansen mötte upp oss i Norrbäck, och eftersom ambulanspersonalen hörde att jag hade krystvärkar så skyndade de sig för att se hur långt bort grabben var. De såg då huvudet, så de fick bråttom till Lycksele, Erik hann knappt blinka så var ambulansen utom synhåll. För mig kändes det dock som att det tog hundra år att åka de där sista fem milen till Lycksele, men 6.50 var vi framme på BB. Då hade ambulanspersonalen ringt och förvarnat barnmorskan om hur bråttom det var, och han ringde dessutom akuten så de skulle trycka ner hissen.
Väl inne i förlossningssalen fick jag däremot panik, eftersom jag trodde att ambulansen hade kört jätte sakta så trodde jag att Erik bara skulle vara precis bakom. Men ambulansen hade tydligen kört jättefort och Erik hade kört någorlunda lugnt, så han kom fram 10-15 minuter efter oss. De längsta 10-15 minuterna i mitt liv kan jag nog säga, eftersom jag var dönervös för att Erik hade kört av vägen eller kört på en älg eller nått.
När han väl kom fram lättade stämningen, och jag kunde fokusera på att föda barn. Just i samma stund som jag var på väg att ge upp kom han ut, kl.7.20. En halvtimme efter att vi kom in på BB.
Nog fasen gjorde det ont, men jag tycker det var betydligt skönare att det gick fort ändå. Än att kämpa i flera timmar så man är helt slut på efteråt. Nu var jag pigg och fräsch efteråt och kunde njuta av ännu en fantastisk kille i vår fina familj! Det är såklart olika för alla, men jag hade ju hört att det är värst att föda barn när det går för fort. Och det kan jag då inte påstå att jag håller med om!

Varför ändra på ett vinnande koncept? Det är så här det ska vara, jag och mina grabbar!

Vår finaste lillebror Aron!




Mina grabbar! Tripp trapp trull i Strandbergare!



Och en väldigt stolt och glad storebror! Drängarna våra.



I torsdags kom vi hem och vi bara njuter av varje sekund. Lukas har blivit lite slamsig när det är folk här, hans sätt att få den uppmärksamhet han vill ha. :) Men han är verkligen väldigt glad och stolt och ska visa upp sin lillebror, och skäller nästan på mig att jag måste ge honom mat så fort han gnäller till. :)
Nog fick man känna på vad riktigt lycka var när vi fick Lukas, men det här är nästan hemskt.
Så löjligt lycklig man får vara. Jag både startar och avslutar dagen med att titta på mina fina killar och bara gråta.
Det finns inga ord som beskriver känslan. Jag känner mig hemma. Nu har vi våran familj komplett. Och jag ser fram mot allt vi kommer få uppleva och skapa tillsammans. Nu behöver vi bara satsa på vårat liv tillsammans, och jag vet att det kommer bli ett fantastiskt liv.

Jag älskar att vara hemma. Om det var möjligt skulle jag vara hemma jämt. Jag blir aldrig less på att vara hemma. Många säger att efter de ha varit föräldralediga ett år eller så börjar de längta efter att jobba, eller få en annan rutin på vardagen. Inte jag. Jag fullkomligt älskar det.
Det jag inte har gillat är att ha varit fast i min egen kropp, när jag inte ha fått göra vad jag velat och inte fått röra på mig som jag velat. När jag väl fick börja röra på mig har jag ju haft så fruktansvärt ont i stället. Men nu börjar jag vänja mig, värkarna har som avtagit under dagarna (till och från) och spökar mest på kvällarna och nätterna, ev. någon eftermiddag ibland. Även när jag har värkar så har jag lärt mig att handskas med dem på ett annat sätt, jag märker inte av de allt för mycket längre. Magen har jag också vant mig vid, den är inte alls speciellt i vägen, jag trivs verkligen med den. Med Lukas kände jag mig mycket tyngre i slutet av graviditeten, men med den här har jag alltid känt mig liten och smidigt, trots magen. Men även med Lukas minns jag att det lättade när vi hade passerat BF, så tyckte jag inte alls det var särskilt jobbigt längre.
Självklart vill jag ändå ha ut den lilla nu, jag vill ju se vem det är som döljer sig där inne. Jag vill att alla ska få träffa vår lilla bebis, och framför allt vill jag att Lukas ska få sitt lilla syskon. Men dröjer det en vecka till eller två så gör det mig inte så mycket.

Det är tungt när jag inte kan göra det Lukas vill, om jag får en omgång med mycket värkar till exempel och måste lägga mig ner. Eller när jag är så trött så jag inte kan hålla ögonen öppna, eftersom värkarna håller mig vaken på nätterna. Men när jag får må någorlunda, så trivs jag verkligen med den här kvalitetstiden jag får med Lukas. Han älskar sin förskola, och är där 15 timmar i veckan, men vi får så många fina stunder tillsammans ändå. Jag kan hur som inte aktivera honom på samma sätt som de kan, så de där 15 timmarna är guld värda.
Men nog har vi ändrat på våra rutiner allt. Jag hatar när folk inte bäddar sängen, till exempel. Jag hatar det. Jag ryser när jag ser en säng som är obäddad, för det värsta jag vet är att lägga mig i en obäddad säng på kvällen. 2 dagar den här veckan har jag rent ut sagt skitit i att bädda sängen. Säkerligen nyttigt. Jag och Lukas har gått och lagt oss i den då och då och läst böcker och myst.
Idag har vi haft en riktig slö dag. Jag tror vi åt frukost i en timme, vi gick i pyjamas till kl.9.30, då vi duschade i en halvtimme och sen gick vi halvnakna tills nu. Vi har suttit halvnakna och byggt torn av Lukas djur,  lagat till träklossar i hans kök som blev både köttbullar och glass. Det är så härligt. Nu ska jag dock göra ett ryck och städa toaletten, innan det är dags för lunch och vila.

Dessutom älskar jag att städa. Det är så härligt att få vara hemma och kunna ta ett rum om dagen om man vill, eller gå runt och dammtorka i några dagar. Lagomt tills man dammtorkat klart är det dammigt igen där man började, och bara att börja om. :) Jag älskar det. Jag älskar att få ta fram dammsugaren så fort jag tycker att det är skitigt, och inte vänta med det för att jag har andra saker jag måste prioritera när jag jobbar hela dagarna.

Det här besvärliga slutet har verkligen visat vilka fina människor vi har omkring oss också. Det får jag bevisat för mig hela tiden. Johanna var den första som kom som ett skott och lekte med Lukas för att jag skulle få ligga och gnälla. Förra fredagen fick jag hemskt mycket värkar, och då dök min älskade mamma upp och tog både Lukas och matlagningen, och kom med jämna mellanrum och strök mig i pannan och frågade hur det kändes. I måndags kom hon och skjutsade mig till föräldraträffen medans hon var barnvakt. Jag har nog faktiskt världens bästa mamma!
Dessutom har jag en storebror och en Stina som hör av sig var och varannan dag för att se hur det är med mig.
Jag har en svärfar och en svärmor som varje gång jag träffar dem säger hur stark jag är, och hur bra jag gör det. Och de ställer upp med allt de bara kan, och varje gång vi har åkt på BB har vi fått kasta av Lukas där. Att svärfar dessutom spenderar all ledig tid i vårat hus och hjälper Erik är ju obeskrivligt.
För att inte glömma alla andra som skickar sms eller ringer med jämna mellanrum. Man blir så varm i hjärtat.
Jag är så tacksam för allt.

Igår var det en riktigt härlig höstdag.
Vi var mest ute hela dagen, lekte med isen som fortfarande låg kvar på de vattenpölar som låg i skugga,
och blåste såpbubblor.











Han är så fin att jag blir alldeles tagen av att titta på honom! Vårat hjärta!

Vi avslutade dagen med att koka palt! Kanondag!

Jag och Erik är experter på att köpa presenter till varandra..
Det är ju så mycket roligare att ge och få, än att köpa själv! :)

Senast förra veckan kom Erik och Lukas med ett fint blått paket till mig med rosa snören.
Tanken var att jag skulle få den här presenten när bebis är född, men Erik tyckte väl kanske att jag behövde lite uppmuntran.



Lundhags traverse pants, som sitter på var och varannan människa. Jag har ett par svarta sen tidigare och fick nu ett par röda, och de är så sjukt fina! Just de röda gör sig så himla bra!
Dessutom har det en tendens att blåsa en hel del här i Latikberg, och de här byxorna med långkalsonger under är alldeles perfekta att ha på långa promenader! Speciellt promenader med Lukas där promenaden kan skena iväg ut i skogen efter en bäck i en timme eller två. :)

Erik trodde att jag nu kanske skulle kunna hålla modet uppe tills bebisen vill titta ut när jag fick sån fin present, men det gav motsatt effekt, nu vill jag ha ut bebis ännu mer så jag får på mig de här, de gör sig inte bäst liggandes i garderoben och vänta!

Det är ju faktiskt inte så att vi bara åker fram och tillbaka på BB, även om det lätt kan kännas så.
Nejnej, Erik håller även på med huset en hel del.
Ja, det vart väl lite mycket nu kanske, men den här bebisen som varken vet in eller ut (så att säga, haha),
och husgrunden som måste bli klar innan vintern. Mycket hade kunnat göras bort tidigare, om det inte hade regnat så förbaskat mycket. Att hålla på med grunden då hade nog resulterat i att huset rasat ihop, och det vill vi ju faktiskt inte.

Varje gång vi tar oss ett steg framåt så säger både jag och Erik: "Vilken jäkla tur att vi bestämde oss för att riva bort allting!"
Även om det inte var någon fukt i huste just då, så har det minsan varit det en gång i tiden. Under vissa fönster och de nedersta timmerstockarna på nått ställe var helt uppruttnat, som mjöl. Hade vi inte bestämt oss för att riva ner huset till skelettet, så hade vi förmodligen aldrig upptäckt det där.
Än så länge är allting vi gör med huset roligt. Nu kanske ni tänker att jag inte ska säga så mycket som inte gör nånting där nere, men Erik tycker faktiskt samma sak.
Även om vi båda tycker att det är roligt att göra just sånna här saker, renovera, så kan man väl tänka sig att vi kanske skulle tappa lusten att renovera ett hus som vi inte kan flytta in till förän om flera år.
Ja, den dagen kommer säkert. Men än så länge är det bara roligt!

Det är så roligt när man vet att man gör det till sig själv, att vi ska bo där hela livet och uppfostra två fantastiska ungar och ha middagar på altanen och trädgårdsland och djur. Varje julafton med alla nära och kära där vi ska duka långbord i vårat fantastiska kök på 40kvm, och tända marshaller och lyktor efter hela vägen och spana på tomten genom fönstret. Man kan se hela sitt liv framför sig när man nu står där och tittar på ett hus som ser nästintill fallfärdigt ut. Det är så fantastiskt.

Nu håller de som sagt på med grunden, Erik får massor av hjälp av både familj och kompisar och det är guld värt.
Vi får hoppas att de inte lessnar före oss.. ;)
Det går framåt, och de har gjutit en sida och igår murade Erik dit stenarna. Så småningom kommer det att hamna skivor på med ventiler, så grunden kommer inte se ut sådär, men det blir nog inte förän nästa sommar.

Här river Erik formen till gjutningen


Och här har han sågat bort det dåliga timret för att ersätta det med nytt!


Nu har han även murat dit stenarna, men det har jag inte hunnit fota.

Eriks andra hand och rådgivare i det här projektet är ju såklart hans kära far.
Och vilken himla tur att vi har honom, även om Erik är sjukt duktig och kan det mesta, så kan svärfar allt!
Nu efter vi fått grunden klar så kommer vi i alla fall att stänga igen bygget över vintern.
Det känns rätt skönt, för oss alliopa. Som sagt så blev det så stressigt nu när grunden måste bli klar innan snön kommer, och vi åker in och ut på BB. Så när det här är klart ska det bli skönt att få fokusera på familjen, på oss, kanske kunna planera in något roligt emellanåt. Prio ett i vinter är att ha mamma som barnvakt så mycket som möjligt så vi tar oss ut på lite fågeljakt. :) Hade vi haft en norrbottensspets hade jag varit ute i skogen hela dagarna nu, sammadragningar eller inte. Det är så otroligt vackert ute nu och att jaga fågel den här tiden är bland det absolut roligaste man kan göra. Men med en hund såklart, som vi inte har. Ett projekt i framtiden, för tillfället har vi då verkligen inte tid med någon hund!

Nu har jag suttit för länge vid datorn, lite uppdatering om allt utom BB och bebis!
(även om vi för tillfället mest bara ser fram emot att få ligga och gosa med lillebror)

Jahapp, så har vi hunnit ännu en sväng på BB och hem igen, utan bebis.
Vi åkte in på lördag mitt på dagen någon gång och då var det fullt värkarbete och 4 cm öppen.
Det var sånt himla fint och ordentligt värkarbete så personalen på BB sa att den här gången var det på allvar,
nu behövde vi inte oroa oss. Den här gången skulle vi få åka hem med bebis.

Vi hamnade såklart i världens lyckorus. BB-personalen sa att vi fick göra precis vad vi ville, om jag ville ta ett bad för att underlätta värkarna eller om vi bara ville vila. Vi drog på marknaden. Och ett besökt hos storebror. Jag var i sånt lyckorus att jag dansade och skrattade genom värkarna, Äntligen!
Barnmorskan kunde till och med nästan lova att innan tolvslaget är bebisen ute.
Vi for tillbaka på BB och det var en annan barnmorska där, som inte var speciellt brydd. Värkarna tog i ännu mer och efter middagen så började jag nästan få svårt att hantera dem. Den här nya barnmorskan hade inte varit in tills oss en enda gång eller pratat med oss nånting.
Till slut kom hon ändå där fram mot kvällen och skulle göra CTG och undersöka.. Jag la mig ner i sängen, hon kopplade på CTG och värkarna bara dog av. Dom var kvar, men inte alls särskilt täta. När hon undersökte mig var jag fortfarande 4cm öppen.. hade inte öppnat mig en millimeter till.

Det var väl ungefär i det ögonblicket jag gav upp.

Fick bricanyl och morfin för att kunna sova, värkarna var ju kvar även om de inte var så täta.
Vaknade upp på morgonen och allt var helt lugnt. Hade ungefär 10 minuter mellan värkarna. Blev undersökt, 4cm öppen.

Ja, det hade ju helt enkelt lagt av. Igen.
Vi bestämde oss för att har det inte hänt något mer någon gång mitt på dagen så åker vi hem. På BB ville de inte släppa iväg mig, utan tyckte att jag skulle ligga kvar, åtminstone några dagar. Några dagar. Aldrig i livet tänkte jag, men sen tänkte jag att de vet ju ändå bäst. Kanske är dumt att åka hem? Dock vägrade Erik lämna mig ensam där, och sa att han hellre kör fram och tillbaka varje dag om det så behövs. Så ja, blev undersökt igen efter lunch och fortfarande bara 4cm öppen. Då åkte vi hem. Med värkar som fortfarande kom med tio minuters mellanrum. Och det gör dom än.
Har alltså haft ordentliga värkar sen 9-10 tiden på lördagmorgon, och de håller i sig än.
Kändes inte riktigt hundra att åka från BB med värkar. Och efter den här natten hemma så förtstod jag varför de tyckte att jag skulle vara kvar. På BB kan jag åtminstone få bricanyl och morfin för att sova, hemma är det bara att vara vaken med värkarna. Men, hemma går i alla fall dagarna förbi. På BB står tiden stilla.

Så jag är allt annat än människa just nu. Inte nog med att jag inte har kunnat sova en blund i natt, så tar ju värkarna rätt mycket energi också. Var tionde minut blir jag som förstenad, för att sen rasa i hop i soffan av utmattning. Och det värsta är att jag kan måsta gå såhär tiden ut.

Så nu när jag förmodligen måste ha det såhär tills bebisen kommer ut, så har jag några krav.

- Jag vill att mamma ska vara ledig från jobbet (med fullt betalt såklart, hon ska inte bli drabbad på något sätt), och sköta allt hushållsarbete här hemma. Matlagning, städning och tvätt. Däremellan ska hon sitta och stryka mig i håret och lyssna på mitt gnäll. Hon kommer alltså måsta bo hos oss, åtminstone tills bebisen är ute.
- Jag vill att Erik ska vara ledig från jobbet (under samma principer, fullt betalt och inte bli drabbad på något sätt), så han kan underhålla Lukas och hitta på massa roliga saker med honom, och pussa på mig när jag känner för det och ligga och stryka mig på ryggen när jag har ont.
- Jag vill ha en suverän snickare som gör klart grunden på huset inför vintern, (ja, hinner han med mer än grunden är det ju bara att han kör på såklart). Han ska såklart jobba gratis men han ska ändå vara jäkligt duktig på det han gör. På så sätt får Erik mer tid för mitt gnäll och Lukas hyss!

Det är väl inte så mycket begärt?
På så sätt kan jag endast ligga i soffan och tycka synd om mig själv. Perfekt!

Tog en magbild på BB, eftersom vi trodde att det var timmar kvar tills bebisen inte skulle befinna sig där inne längre.



Här är Lukas i magen i V.37!