När jag hämtade Lukas på dagis idag var han helt utslagen, brännhet, alldeles rosslig i halsen OCH fullt med var i ögonen.
Min stackars lilla kille! Det var bara att meddela både dagis och mitt jobb på en gång att här blir det en hemmadag imorgon, eller resten av veckan kanske. Han somnade kvart i sju i soffan, så det var bara att ta på honom pyjamas och lägga honom för natten, utan välling. Jag hoppas han får sova ordentligt i natt, att han slipper feberfrossa och dumheter som ska ställa till det.

Jag känner mig så hjälplös när han är sjuk, han vill egentligen ingenting hur mycket jag än gullar och anstränger mig, allt är fel och han är bara trött och ledsen. Och när han är så här liten kan jag inte förklara för honom att han måste sova och dricka. Well, det är bara att hålla tummarna för mammas lilla hjärta.

Det känns som igår när vi kom hem från BB och jag satte mig i fåtöljen för att amma och det var sjukt kallt inne eftersom vi hade varit borta (på den tiden hade vi ingen bergvärme). Det känns som igår då vi låg på golvet mest hela dagarna och bara njöt av varandras sällskap. Det känns som igår då han tog första smakportionen. Det känns som igår då han rullade iväg över hela vardagsrumsgolvet för första gången. Han har blivit så stor, min lilla prins.



Jag förbereder mig för en tuff natt, tar febern över sömnen ska han få ligga i mammas famn och vaggas hela natten. Förstå vad man kan älska en annan människa.

I lördags när vi åkte hem från Sundsvall ringde Erik för att prata med sin mor och höra hur det var med Lukas. Hon berättade såklart vad han hade gjort och sagt och när Erik la på suckade han. När jag frågade varför han suckade svarar han:
- "Jag är så jäkla stolt över honom."
Våran prins. Vårat allt. Man kan inte vara annat än stolt.