Lukas kommer alltid vara min bebis, tills han är 50 år, minst!
Dock utvecklas han i raketfart, och det börjar hända så mycket nu att jag blir alldeles skakis.

Helst skulle jag vilja bromsa honom, eller i alla fall skjuta upp saker och ting lite grann,
men han tycker att det är så roligt att prova på, att lära sig och att försöka.
Då kan jag ju inte hindra honom.. eller?  ;)

Nej, självklart ska han på utvecklas i sin takt, även om den är alldeles för snabb för mig.
Men det är omöjligt att komma ifrån att tiden går så otroligt fort. 
Nyss var han en liten plutt som låg som en halvdöd fisk i soffan när jag masserade magen på honom för
att han hade magknip. Nu är det omöjligt att massera honom, han har inte tid att vara still, då kanske man somnar!

I går morse vaknade han 05.30, och när jag gick in tänkte jag att jag skulle göra ett försök till att få honom att somna om.
Reslutatet blev ett skrikande barn, som skrek: "Ja gååå!" och "PAPPA!!!"
Då kunde jag i alla fall ärligt och rättvist hämta Erik och säga att Lucky vill inte kliva upp med mamma, han vill kliva upp med pappa!

Nej, jag har ingen ångest.
;)