Vissa dagar är lättare än andra.
Inte den här


Egentligen funderar jag på hur många som går runt och plågas av tankar och minnen. Hur många som har svårt att sova på kvällarna när det spökar i huvudet. Och i och för sig så är ju alla minnen det finaste man har, men trots det gör det ju riktigt ont när dom tittar fram. Ibland,ytterst sällan, önskar jag att dom inte fanns. När det gör som ondast.
Och det värsta är att det är bara att ta en dag i taget.






Förlåt min kära, jag räckte inte till,
du kommer ej tillbaka, hur mycket jag än vill.
Minnena av dig, är nu det vackraste jag har,
mina ögon fylls av tårar, jag önskar du fanns kvar.

Men mitt i all ångest, tackar jag dig,
jag hoppas du inser, vilken lycka du gav mig.
Den dagen jag fick veta, slets mitt hjärta itu,
du skulle tagit med mig, dit där du är nu.

Jag hoppas du sänder, en liten tanke ibland,
jag kommer aldrig glömma, känslan av din mjuka hand.
Jag är ändå lyckligt lottad, jag fick en tid med dig,
och till världens lyckligaste, gjorde du mig.

Medan tårarna rinner, jag försöker viska hest,
hjälp mig att riva, hopplöshetens mur du rest.
Jag undrar om smärtan kommer försvinna någonsin,
jag känner bara vemod, och minns när du var min.

Jag vill inte inse, att du faktiskt är död,
du lämnade mig ensam, här mitt i all nöd.
Från när solen går upp, tills när solen går ned,
finns du i tanken, jag förstår att du led.

Vid perrongens kant, står jag helt stel,
älskade kom tillbaka, du gjorde mig hel.