Så känns det, minsan. Stormtokigt. Allt är som en storm , och helt tokigt. Det bara yr omkring mig och jag far runt som en vante. Detta ska ni då inte ta allt för allvarligt,eftersom det egentligen inte alls stormar, vädret är bra. Riktigt bra faktiskt, så där ruskigt kanon mysigt. Men mina tankar stormar, och mitt liv.

Det är än en gång en sådan där fruktansvärd helvetes söndag. Får jag ta piller och däcka tills torsdag?
Har haft det mest optimala lovet, och en helt underbar helg med Erik. Så söndagen idag är inte så jobbig som den brukar vara, jag sitter inte och grinar och toksnyftar. Jag tror det beror på att jag varit ledig. Och jag har sådan panik inför skolan, uschochtvi. Skulle helst försvinna, vilket känns lika bra, för jag kommer ändå ingen vart med den här utbildningen när jag gått ut. Och det är så roligt att inse det nu. Mina betyg funkar helt enkelt inte, och det som känns mest trist är att jag verkligen försöker ibland, och lyssnar och sitter hemma och läser, men fattar ingenting. Mitt IG som jag har i samhälls B, som troligen dyker upp i samhälls C också, känns så fruktansvärt surt, eftersom jag förstår verkligen ingenting av samhälls,därav ett IG. Inte för att jag har varit lat eller så, utan för att jag verkligen inte förstår nånting. Jag har inte den blekaste aning om nånting. Trots att jag har lyssnat, trots att jag har försökt. Så då när jag väl försöker, och ingenting funkar, då känns det lika bra att strunta i det hela. Och det är inte bra att känna så, för jag har en tendens att göra som jag känner.

Jag saknar redan Erik ,så snuskigt mycket. Det är så här att jag bara sitter och stirrar och inte vet vad jag ska ta mig till. Han är mitt allt. Jag är så kär så det gör ont. Han är underbar.
Det är så underbart med gigantiskt starka känslor, och få dom besvarade. Jag kan inte förstå att det är sant.

Nu är det seriestart för Six Feet Under, det blir kanon. hela 12 avsnitt har vi framför oss med start nu, så nu ska jag se det.

Tack och adjö